Jag lever för friheten,

jag drömmer om den

jag vill vandra i skogen...

men istället så omges jag av betong

långt bort ifrån allt och alla som jag älskar

och bryr mig om,  ibland undrar jag

vad de tycker om mig.

Jag skickar brev och vykort, ganska många

faktiskt, och den som svarar mest är min

yngsta storasyster.

Jag känner mig ensam och färglös

lika grå som betongen runtomkring mig,

känslomässigt finns det inga vägar ut,

förutom i min själ,  mina tankar och drömmar.

De tar mig fortfarande långt härifrån,

överallt dit jag vill komma där mina minnen finns,

jag försvinner in i dem en stund innan jag vaknar,

då jag kommer tillbaka till min verklighet

där i min cell där jag pyser ut som ett punkterat däck.

Men det är väl så att jag får vad jag förtjänar,

det man sår får man skörda, så jag får betala nu.