Navet
ni tror jag skriver om svek att jag aldrig kan förlåta inte mig själv
jag har förlåtit varje bokstav av min kropp
bröstet har en gömma som en plats min diktning vilar huvudet emot
och ja. Jag kommer älska dig till kroppen läggs mot torr mörk jord
älska så att rötters röta formar drömmar ytterst levda maskar kommer tugga mig i bitar
men vad gör just det då? mina texters dvala och en man som alla tror jag måste se ur annat ljus som om inte kärleken får vara kärlek för att den överges och hindrats som om den kommer till oss alla i särskilt utförande ett ljus
visst. Thåström i en blå bil kamp och förälskelse på förälskelse
det är något visst trots allt med sanningen den oformbara otröstliga obarmhärtiga ljus vi bar
min dotter sade att jag måste åka till dig säga förlåt så där rart naivt som enbart barn uttrycker och jag minns hur hennes nakna vädjan läkte läkte mig och jag mindes plötsligt att vi var ett hav
vi kommer alltid fara längs med vågens spets det lugna kommer lägga sig allt mer men vinden vinden den som med försiktig brytning alltid tar oss ur vi vippar ramlar till
reser oss förvånade över att vi alltid haltar till
kärleken som viskar åt oss till oss
den som aldrig någonsin i djupet kan förstås
Fri vers
(Fri form)
av
smultronbergen
Läst 142 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2020-06-21 18:29 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |