Jag vet att du hjälpte mig. Ändå finns det så mycket jag aldrig sa trots att vi talades vid varje dag.
Så mycket som sopade under mattan och som jag ensam måste ta hand om nu.

Det fanns stunder då jag hatade dig lika mycket som mig själv..
Det finns fortfarande såna stunder.

Tårarna rinner och jag vill inte gå upp ur sängen i sorg över den saknad som ännu finns.
Livet blev inte som vi sa att det skulle bli.

Jag är kvar i det jag aldrig ville ha.
Ljög du för mig medvetet eller trodde du själv på dina ord om att allt skulle bli bra?

Ensam tänker jag, nej det blev inte bra och jag känner mig lurad.
Trots år av ord.
Trots löften är jag så ensam.

Jag får leva livet ut med det jag inte ville vara.
Leva och undra varför vi gömde undan så många meningar om hur det egentligen var.
Vetskapen om att jag blev lurad...