Skolkamraten
Rut hade efter sin utbildning blivit musikdirektör på en liten ort, gift sig med en yngre man och fått tre döttrar. Under vår skoltid hade hon skiljt sig ifrån oss andra därför att hon hade fått spela orgel på morgonbönen, hon hade en särskild begåvning redan då. Vi i klassen beundrade mycket hennes talang. I den lilla staden där vi bodde visste alla vem hon var därför att hennes pappa var lärare på skolan. Rut och jag hade inte träffats på många år, vi hade bott på olika platser i landet. Livet hade bara rullat på bara med barn och familj.
Igenom en bekant hade vi fått kontakt igen.
Efter en lång tid träffades vi på en jazzkonsert på konserthuset.
-Hej Rut, nästan skrek jag när jag fick se henne vid ingången.
-Men Nina, är det sant att det är du ropade Rut.
Vår omfamning gjorde nästan uppståndelse, folk fick flytta på sig. Konserten hade börjat bra och vi satt på första balkong nära orkestern så vi hade fin uppsikt över hela scenen.
I pausen tog vi var sitt glas vin ute i entrén. Där satt vi och pratade om allt som hade hänt sedan skoltiden. Jag berättade om min familj och att jag också hade tre döttrar. Rut var lika lång som jag hade långt vitt hår som stod som en sky omkring henne, mitt hår var kort och lockigt. Vi hade ett mycket givande samtal, hon spelade trombon förutom piano. Sedan diskuterade vi annat som att jämföra kompositörer och tonarter. Mitt instrument var saxofon. Rut spelade i en jazzorkester där hon bodde och jag träffade ett gäng en gång i veckan på ett galleri som stod tomt vissa kvällar. Där kunde man ta i och spela härliga låtar jazz förstås.
– Titta pekade Rut, där går han.
Vi vurmade båda för en trombonist som spelade på konserten. Vi kollade in allt han gjorde, hur han spelade förstås och när han spelade solo såg man hur han stampade takten med foten hela tiden. Han hade fått ett högt stipendium tidigare vid en konsert på Berwaldhallen.
-Vi kan väl gå runt föreslog Rut innan nästa avdelning börjar. Nej men titta där utbrast hon, jag visste att han, Jan skulle komma i kväll. Han hade gift sig med en sångerska som verkligen skiljde sig i mängden med sin skarpt röda klänning. Rut berättade att hon hade sällskapat med Jan en gång i tiden.
Just när vi skulle gå fram och hälsa så ramlade en man raklång framför oss. Jag fatta mig snabbt och skyndade mig fram till en dörrvakt som ringde på en ambulans. Så det blev inte så att vi hälsade på Jan.
-Där ser man hur det kan gå sa Rut, jag såg honom väldigt berusad när han kom in.
Andra delen av konserten blev fantastisk. Det var House Jazz orkestern den här kvällen. Vi satt och njöt och puffade varandra i sidan när det var något särskilt bra och kollade särskilt in alla blåsarna.
Glada men motvilligt skiljdes vi åt och nu när vi hade återknutit kontakten efter alla år skulle det bli flera konsertbesök. Vi uppskattade verkligen att åter få träffas igen och gladde oss att ha musiken gemensamt.

© Bibbi Ahrnstedt