Jag kan skriva 1000 dikter om solen och månen.

Jag kan skriva 1000 dikter om havet och känslan av det mot min nakna hud.

Jag kan skriva 1000 dikter om känslan av iskall snö mot mitt varma ansikte.

Jag kan skriva 1000 dikter om vår vänskap, men jag kan inte beskriva känslan ens om jag hade 1000 ord.

Jag kan skriva dikter om livet.

Jag kan sjunga sånger om vänskap och acceptans, men alla sångerna handlar om dig.

Jag kan dansa i mörker och ljus, jag kan springa över gröna ängar och doppa mina tår i horisonten.

Men vad är meningen med att skriva 1000 dikter om det, när det jag egentligen vill skriva om är allting och det sker hela tiden.

Jag skulle kunna skriva en bok med allting jag lärt mig sen vi lärde känna varandra.

En bok om allting jag lärt mig om mig själv.

En bok om trygghet. Med ett varmt omslag i klara färger.

Jag vill beskriva känslan av ditt skratt och ditt leende, och hur det gör mig precis lika glad.

Ja, jag kan skriva 1000 dikter. Men jag tror det räcker med en.

En dikt som handlar om livet, skratt, glädje och törsten efter mer.