Svekens vindar piskar kallt mitt ansikte,

tårar rullar varma ner på  mina kinder,

det har varit och är för mycket för att hålla

dem tillbaka,

jag sitter ensam och skriker ut mina tårar,

men nu när jag står här i en liknande situation

med tårar som rinner, det var länge sedan,

så jag är i stort behov av det, om jag ska orka

resa mig upp för att orka gå vidare i allt elände

som ligger utspritt på min väg, det verkar aldrig

ta slut, och det är för mörkt att se,

därför känner jag mig fram,

det kommer att ta tid att hitta hem för ingen

har tänt ett ljus för att visa mig den rätta vägen,

jag känner mig ensam och besviken,

jag som alltid hjälpt andra i deras svåra situationer

men nu när jag står här i en liknande situation

så känns det bara som om de blåst ut ljusen

och tittar åt ett annat håll,

det är nog lika bra att jag vänjer mig vid mörkret.