Jag ler och finner en hand. Jag ser och befinner mig vid en strand. Vågor slår in och havets sälta smått ångar runt omkring. Sakta förtärs intryck av tid, tid som varsamt sett och förstått. Att allt detta far snabbt förbi, likt en hast, likt ett utmätt bloss. Planeten den blå, hur mår du då? Våg efter våg, formskapande linjer i hav och på upphöjt land. Du sätter en gräns och gör ett verk känt, ja minut efter minut. Denna underbara utställning tycks se sig själv. Men nog smärtar det henne djupt, när hon likt en mantel, sakta slits ut.......