Transcendental love is too serene to be approached,
too sacred to be touched and too divine to be defined.
And yet, it is but love, like any kind of love
that cries for outlet and expression
and demands response and feedback.
Monologues are tragedies while comedies are dialogues
that carry forward and increases life,
while the monologist can end up speaking but of death.
So let us speak of life together
and extol in life\'s abandonment
and never give up dialogue,
the mingling of our blood in pious transcendentalism
and just ignore it whether it be spiritual or real –
in love all languages of love are all the same,
and transcendental metaphysics are no better and no worse
than just the carnal touch.


Transcenderad kärlek är för hög för att förnärmas,
alltför helig för att vidröras och för gudomlig för att definieras.
Ändå är det bara kärlek som det handlar om
som kräver uttryck och fritt utlopp och respons.
Monologer är blott tragiska, men komedin är dialog
som leder framåt och uppmuntrar livet,
medan monologiserandet kan handla blott om döden.
Låt oss därför bara diskutera livet
och tillsammans hänge oss däråt
och aldrig ge upp dialogen,
utan blanda våra blod i det transcendentala
och lugnt ignorera om det är spirituellt eller reellt –
ty alla språk om kärlek är blott kärleksspråk,
och metafysisk transcendentalism är varken bättre eller sämre
än det vanligaste kroppsspråk.