Smärtan härskar i mitt liv, för njutningen är förträngd,

det onda håller på att ta över min kropp, jag lever

med allt mörkare sinne och känslan av att vara

oälskad växer sej starkt, så kärleken blir allt 

svårare att hitta, för att jag inte kan älska mej

själv, eller se det goda i mej, eller en  ljusare framtid,

för jag lever fortfarande i det förflutna 

med alla nertryckta känslor, som som ett resultat 

ut av mina misslyckanden som jag borde ha gått 

vidare i från, men jag kan inte, för jag suger i mej

alla misslyckanden som en svamp, jag är beroende

av smärtan för att jag känner att jag lever,

att jag fortfarande känner något alls, jag skulle 

gärna villja möta kärleken, för den skulle förändra 

allt i hela mitt liv men det beror på vad man

förtjänar i sitt eget liv anser jag.