Vinden smakar på äppelträden
med en dröjande ton ur rödhakens näbb
deras kronor svävar över marken, i dimman
är vi oskrivna som hjortar

vi formades i ängarnas lera
föddes ur snår av vildhallon och sly
där hovspåren längs molnens krön
etsat noter i kopparhimlen

nu lösgör blåsten minnena ur håret
flätar ett rede vid bäckens mynning
för intrasslade harkrankar,
irrblossbarn, oktobermygg

och sommaren väter rådjursmulen
i den vilda strömmen över ansiktet
drar hon sin spegelbild om sig
och vänder sig bort