Sommaren är snart över och jag har inte gjort ett skit,

för min frihet är väldigt begränsad, så jag kommer att 

missa att skörda höstens rikedomar i skogen, kantareller 

och alla andra godsaker som står och väntar på att bli 

plockade, lyxmat att njutas, av och så vistelsen i skogen det

är som mat för själen och sinnet,  jag älskar skogen för där 

är jag lycklig och fri,  jag går och pratar med mej själv och 

sjunger, för när jag kliver in i skogen så klär jag av mej 

allt elände och börja leva igen fri, och när jag kommer 

ur skogen så kommer allt elände till baka och jag tittar 

på klockan och tänker jag måsste hinna göra det och det 

och dittan och dattan, all stress börjar komma tillbaka med 

alla dåliga känslor, jag går motvilligt i från skogen för det 

känns som mitt hem där jag vill stanna och bo, men jag

tvingas tillbaka till den gråa betongen utan liv, ju mer jag 

vill ha skogen tätt intill så kommer jag längre in i betongen 

livet var en fest men nu är det bara städningen kvar, då alla 

försvinner jag fyllde 49 i juli i år och tanken slog mej att jag

bara har 20-30 år kvar att leva i bästa fall om inget händer 

innan det känns konstigt och skrämmande, för tiden har börjat 

att gå så fort och jag vet inte vad jag ska ta mej till eller vad 

jag ska göra med den återstående tiden som jag har kvar allt 

är så ensamt nu när allt är över, min dotter har en pojkvän 

och spenderar all tid med honom nästan, och min gamla kärlek 

har lämnat mej, men hon sa att hon alltid skulle finnas där för 

mej, det tycker jag är fint för jag har förlorat allt känslomässigt

det här blev endast ett samtal med mej själv, till alla som läser

förlåt om jag slösade er tid på läsandet här och nu.