Varm nyponsoppa
glass på toppen,
ett minne som plötsligt infann sig,
ger både bra och dåliga vibbar.

När jag var barn
fick jag aldrig godis
jo mamma köpte gröna marmeladkulor
och finsk sötlakrits båda från Fazer.

Problemet var att jag avskydde båda
sorterna, vilket mamma visste
det var hennes favoritsmaker och
hon visste att hon fick ha dem för sig själv.

Men någon gång på året fick vi den varma
nyponsoppan med vaniljglass på toppen,
och jag minns att min mamma stod med linjal
och mätte exakt lika stor bit till mig och storebror,

för nåde mig om jag skulle få några millimeter mer
än vad älsklingssonen skulle ha fått!
Men det var lyckan för mig att få äta detta
och jag skyndade mig för att vara säker på att
min mamma inte skulle få för sig att jag inte skulle ha.

Hon hade nämligen ett slags bestraffnings pedagogik...
om jag sa eller gjorde något hon inte gillade,
så fick min storebror min portion också, men det var
aldrig tvärtom! Men jag minns än lyckan och smaken.

Tänk vad ett enda litet ord kan få en att minnas!