Inget är som väntans tider när den står stilla i en evig väntan,

för en stark saknad får allt att stanna upp, och det blir en

lidandets väntan efter saker man älskar, men som man inte når

eller aldrig kommer fram till, skillnad i tiden från det förflutna 

som bara försvann, och lämnade minnen bakom sej, en del 

som man vill förtränga eller glömma, ellert allt vackert som man

vill minnas och ta med sej in i framtiden, resten lämnar 

man i det förflutna tillfälligt, för det kommer i fatt med tiden.

vare sej man vill eller inte, alla får betala sitt pris innan 

vi passerar och kommer hem till himmlen, eller vart vi tar

vägen, för inget är som väntans tider, ett liv kan ta 90 år 

och döden en sekund, varför är vi rädda för döden som befriar 

oss i från allt lidande när det är livet som plågar oss?