Jag har lite svårt att gå och lägga mig. 
Det är inte nåt fel på sängen utan på mig.
Jag är helt enkelt rädd.
Rädd för att det ska hända igen

De där nätterna när jag vaknar tre (alltid klockan tre)
av att ännu en gång stå på knä
medan jag lägger en hand mot din bara mage.

Så märkligt stilla orörlig. Som om allt därinne
plötsligt bromsat in och stannat

Och fast jag vet, och jag vet så väl!
Hör jag hela tiden hur mitt förnuft försöker hitta förklaringar.
"Kramp är det säkert"
"Han sover"
"han är bara rädd för ambulanskillarna"
"han kan ju inte va död ju han är ju bara 17 år"
"han är ju min son, såklart lever han"
Min inre monolog avbryts brutalt.
- Du måste gå ut så vi får jobba här, säger
ambulanskillen som ser att jag inte fattat än

Jag går sålunda ut
Hans mamma har också kommit
vi pratar som om det är rutin
- Det fixar sig, han är stark

Men Markus var inte stark
10 minuter senare kommer en blek ambulansman
-Tyvärr, vi kunde inte rädda honom
- Ok, men vi vill prata med honom
- Alltså, jag är ledsen men han är död och har varit så ett bra tag
- Nä, det kan han inte va, han är ju min son
Men det sjunker in, djupt djupt in
Förbi allt förnuft, alla filter, alla tänkbara spärrar

Orden går rakt in i köttet, in i kärnan av det som är jag, in i hjärnan och ta mig fan in i själva själen och sliter sönder, skär, krossar och stampar på det som är kvar
Jag vågade inte öppna munnen för det skrik som
fanns där hade tagit med sig mitt förstånd och jag,
jag hade aldrig kunnat sluta skrika. Istället blev jag tyst

Jag smekte hans kind när begravningsbyrån hämtade honom
Hans öga öppnades - och hoppet som föddes
och dog igen på mindre än en sekund dödade det som var kvar från tidigare.

Folk undrar hur man överlever förlusten av ett barn
det gör man inte, man dör, lite grand varje dag och lite mera
de nätter när man upplever det igen...
Det är de nätterna jag kallar pansarnätter