saknadens smärta är som en symfoni ut av tysnaden 

när det plågare en ut av finna minnen som inte finns 

kvar . för det träder fram när man inte har något annat

att tänka på då allt är tyst så smyger det sackta på i

minnet och allt man har flytt och förtränkt . kommer 

upp till ytan som blodet ur ett sår som tränger fram 

och rinner över ensamhetens tårar minna ögon då jag 

inte behöver känna skam att jag gråter . jag behöver inte 

vara kall eller känslolös för då kan jag vara mej skälv utan 

att jag skämns jag kan skrika ut min sorg i min ensamhet .

ett litet tag innan allt stängs av igen en skälvbevarelse bedrifft 

som jag skälv har skapat för att jag inte vågar se saningen i mitt 

liv skälv änns . men saknade plockar fram allt i mitt inre som jag 

inte vågar visa utått i räddsla för att dom ska se hur sårbar jag är .