Jag arbetade som statist/skådespelare under några år i mitt liv.
Mötte många öden och bekantskaper i film/teater och reklamvärlden.
Men livet där inte alls så glamoröst som man kanske tror,
tvärtom det är stressigt fyllt av diverse krav att leva upp till,
mycken och lång väntan och många gånger dåligt betalt.

Efter några år kände jag att detta arbete inte gav mig något,
ingen själslig stimulans ingen riktig glädje eller framtidsvision,
då bestämde jag mig för att sluta och hitta något som gav mig detta.
Efter en del sökande sa en statistvän till mig att söka upp hans
syster som arbetade med att hjälpa hemlösa i Stockholm.

Det lät som musik i mina öron, mitt hjärta tog ett glädjeskutt,
sagt och gjort, kontakten togs och där började en ny era i mitt liv.
Idag har jag arbetat och och stöttat hemlösa och fattigpensionärer
i över sex år, och tro mig, inget kan ge så mycket glädje och
och själslig stimulans som detta arbete, men även sorg och tårar.

Här lever jag i en verklighet, som ibland utspelar sig likt en film
på vita duken, men med skådespelare och statister,
som lärts genom livets hårda och kalla skola
men utan en regissör som bestämmer vad som skall hända,
och tro mig detta arbete är tusen gånger bättre än det glamorösa!