enamhetens mörker är märkt av tårar 

sinnets mörker plågar mej till vansinne 

jag känner vrede frustration och räddsla

att det ska vara så här resten ut av mitt liv 

för i bland kommer ljusglimntar med kärlek

lika nyfunnen som en diamant i bergen så

glimrande vacker och värdefull som värmen 

i från kärleken till ett fruset sinne som fyller

ett utnött minne med nya erfarenheter ut av 

beröring i från djuppet ut av ens egna känslor 

då glädjen sprider sej lika färglad som rengnbågen 

mot en grå himmel och lyser upp så vackert som 

mitt nykära ansikte utott för man verkligen skinner 

av kärlek och glädje när man funit rätt hjärta att dela 

sitt liv med men det är inte alla som gör det jag är en

ut av dom som lever ensam och ledsen utan hjärta som 

pumpar runt mitt blod för hon sonm fick mitt hjärta 

lämnade mej utan att ge det till baka hon krossade det 

framför mej mot marken innan hon gick ur mitt liv och

bort för ensamhetens mörker är märkt av tårar igen