Enid luktar malkulor och ättiksprit där hon sitter på bron intill skylten "Andra hand och Fint Antikt". Fyrtio kronor för blåbärssylten. Rödsvullna knogar rullar trasor till färgglada bylten. Två nya kartonger på trappen. Bäst att läsa på lappen ”Enid! Detta blev över, ta det du behöver”. Daggen har förvridit pappen. En ask för hjärttabletter, silverdosa för cigaretter, spanska kastanjetter, en bortglömd souvenir, noppig sjal utav kashmir, dansmusikkasetter, syskrin med paljetter. Tre Kronor på en assiett, en solblekt tågbiljett, en borttappad pollett. Och mer och mer därtill men händerna blir still då fått fatt en katt utav porslin. Den är inte särskilt fin, med sin alltför belåtna min. Men den älskades ändå, från det spruckna örat till den korta svansen, då den stod på spiselkransen i Lisens gamla kök. ”Säg är den inte söt?” så sa hon när hon njöt, av kaffet och en cigg, när hon fortfarande var pigg och de skratta så de tjöt.
En bil stannar till och dörrarna slår, Enid hon står och handen den går till förklädets ficka. En pojk och en flicka. Katten sluts in i handens valkar när de två nalkar. ”Är det öppet?” ”Javisst stig på, det är lite rörigt men nog hittar ni nå”.
Enid hasar in bakom kassadisken med björkfaner, framför står kunden nu och ler och med inställsamt manér frågar snällt och ber om Enid kan göra något mer. Åt priset. Att det jämt ska va på det viset. De har rotat och tittat tills de har hittat en gammal servis och man kan se på nå vis det pris Enid har satt har gjort deras fynd till en skatt. Handen kramar Lisens katt. Nåja, de blev väl nöjda så, så nu kunde de gå och Enid vrider nyckeln i låset. Så ser hon på katten och allt runt omkring, möbler och prylar, ting efter ting. Dödsbon från vänner, ja det som blev kvar, sånt skräp som lämnats av mor och av far