Tänk om man fick höra just
de orden NU de som man innan
ofta fick höra och som det togs så lätt på då...
För så skulle väl livet alltid gå och vara...
Bara hända ny vända så fort man sågs...

Man kunde bjudas in på förmiddagen
eller på eftermiddagen... För en pratstund
till nå´n, ja till ett litet möte...

När man nu tänker efter den där spontana
lilla inbjudan som kom då och då, visst man
gladdes ju då, men aldrig tänkte man på att...

Den var ju det stora GULDKORNET i livet
i klivet som gjorde man orkade och fick
till drivet... Sen!!!!! Om och om igen!

Så nu sitter man här och längtar ihjäl sig
STORT efter det som man innan såg som
bara en liten enkel rutin... Att det skall bli
som förr igen och nå´n säger till en:
FÖLJ ME´ MIG HEM!
SÅ BJUDER JAG
DIG PÅ KAFFE!