Minns ännu sången som du sjöng.
I vinternattens mörker du besjöng
om ljusets härlighet i din lovsång.
Den hörde jag dig nynna natten lång.

Den sången lever ännu kvar i mig.
I vinternattens mörker hör jag dig,
när skymningen så sakta sänker sig
Hörs din stämma, den glömmer jag ej.

Farmor! Du fanns alltid där.
Jag tror, vet att du är här!
För var gång jag ser en solnedgång,
hörs din stämma och din varma sång.

Som liten var jag alltid väldigt rädd.
Att somna där i mörkret i min bädd.
Men varje gång du nynnade för mig
så kände jag hur ljuset omslöt mig!

Farmor! Du fanns alltid där.
Jag tror, vet att du är här!
För var gång jag ser en solnedgång,
hörs din stämma och din varma sång.

Jag tänkte kanske inte på det då.
Men åren fick mig börja att förstå.
Att lovsången du nynnade för mig,
om ljuset var det ljus som fanns i dig!

Farmor! Du fanns alltid där.
Jag tror, vet att du än finns här!
För var gång jag ser en solnedgång,
hörs din stämma och din varma sång.

Farmor! Nu sjunger jag din sång.
Farmor! Den du sjöng en gång.
Och var gång jag ser en solnedgång
vet jag att du finns här natten lång.