När man räknar alla dagar

som har gått

från det som var

fram till det som händer nu

då kan jag ändå se

hur långt jag nått

och där vid vägens slut

ja där stod du

så många tunga minnen

har ristats i granit

från min dåtid

långt bortom tid och rum

i ett liv som var

så gränslöst infantilt

ja endast själva tanken

gör mig stum

när man sen blandar

dåtiden med nu

ser man livets strider

speglas varje dag

men jag ser också att min framtid

den är du

och den som förändrats allra mest

det är jag

för det sägs ju att tiden 

alltid läker alla sår

och att det som var

…ja det var ju då

att man ska vara glad

åt de man får

men det kan ibland

vara svårt att helt förstå

så om man nu i sin historia

vänder blad

och man försöker förstå

allt det som var

blir det en sorts

tragikomiskt lagd ballad

skapad av alla de minnen

man har kvar

så visst man kanske

söker nån sympati

i sina försök att skapa

nån sorts tro

där i en sorts konstlad

framtids utopi

som inuti min själ

nu slagit sig till ro

så när du nu sträcker ut

din varma hand

för att med all din kärlek

ge mig tröst

då sätter du mitt hjärta

helt i brand

så snälla låt mig nu få vila

på ditt bröst

Copyright © AndLou