Middagstid ser snart sin tröskel, ellysena tänds på sätt vid nästan samma klockslag.

Men nu in det nya året tycks dagarna längre
och tiden kortare, att svartbruna knölar i mull
tvåhjärtblad i moll darrar på hand när de hälsar på varandra utan vantar som värmer landkronan.

Så gäckar de inte, då de ännu inte är försedda med vårens gula stråfjädrar, att strutsen stoppat huvudet i sanden, tror man då.

Men nog längtar vintergäcken i det kylslagna
efter värmen som vilar i rötternas minnen
som dyker på våra sinnen.

En motorcykel färdas från natt i norr till söder i halvdagar och undrar varför Belsebub ställt till det med nebulosan, då det skulle vara både drömskt och skönt med sommardagar.

För Belse är allt som det ska för ungarna i det bubska väldet med motsatser som ger tyngd, lär tolerans och skapar drömmar om allt det vida som stiger uppåt igen, liksom klockan går igen i klara toner.

Men inom sinom tid in i februari tornar våren i blom, och bara Belse slipper kritik, men då försöker folk att glömma det kalla och värma sig.

- Klart att man vill se det varma och ljusa igen på eftermiddagar, sa någon som väntade vid busshållplatsen.
- Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder,
sa en annan robust och handfast kvinna på bussen.
- Det finns inget mörker bara mörka sinnen, allt kan hända härute, sa en man som höjde på ögonbrynen av en inre oro när han steg av bussen.

Då tänker man väl lite fel när man tycker så, att det inte finns något nattdunkel i vinterdagen, men klart att mörka sinnesstämningar finns. Sedan är stordundrande stadsmyller en vårstämning i det bräckta vinterlandskapet, just som när grönskan är på väg in igen och allt det sköna, som vi så väl känner igen, när dagarna kommer på besök, blir längre och livligare.