Råttan åt upp hennes
Ord inuti

När de kom ut var
Över hälften uppätna

Ingen förstod nånting
Bara kritikerna

Som helt eniga uttryckte
att det var så bra,unikt,
orginellt,begåvat skrivet

Hon släppte till sist
In en kelig hankatt

I sin bohemiska
Tvårummare

Högst upp med
storslagen Utsikt
ner mot hamnen

I staden hon inte
Kände nån sorg
över. ..


Men katten
Han åt plötsligt upp
råttan en vacker morgon

Hon blev så glad
för då kom ju allt ut
helt igen som hon ville

Att det egentligen skulle
vara så knaperstekt äkta

Från hennes helt egen
tillverkade verklighet



Men kritikerna blev
Missnöjda,sånt enkelt

Kattskit-språk som ej längre
bar någon egentlig tyngd

utan bara falnade bort
helt kort


Så en vintermorgon
Drog hon loss katten
Inom sig,låste in den
i en transport låda

Gick ut till grannhuset
Brevid

Och ställde lådan längst
In i en öppen flyttbuss
när ingen såg på

Och efter flera veckors
Försök lyckades hon
äntligen locka fram

En riktigt Ord-hungrig
Råtta dessutom

Och lyckan blev stor
Med en hejdundrande
Kritiker framgång

Intervjuer och upp
-ståndelse i cyberrymden

Men efter ett tag
Blev råttan aldrig
Helt mätt

Utan började äta
Upp allt fler ord

Till slut fanns ingen
endaste mening kvar
att utge

Det blev då helt tyst och
stilla


Och ingenstans fanns
Den keligaste råttsugnaste
katt att uppbringa

Och där går hon omkring
Ännu,och längtar efter en
Speciellt utlösande katt

Som även kan spinna
Ut bärbara känslor

Med de kärleksfylldaste
ord inuti henne

Så Lyckan kommer
lyckan går. ..

Lycklig den som
med Orden består

Så är det kanske bara?

För en del att få känna
sig harmoniskt hel
men ändå lite

Knapphändigt uppäten
emellanåt?

Allt
för den givande kreativa
Skapelse lycko-känslans
skull?























Tillägnad:
Franz Kafka
& E.F.