Dagar när du inte längre finns

Gnistrande tulpaner i vas på mitt köksbord. Tänker att du borde komma hit och se dem. Dricka te. Prata om allt möjligt. Allt det där som inte hann sägas innan det var försent.
Ser dig för mitt inre. Du är glad. Det är sommar och du badar och ler med hela ansiktet. Du är lyckligt omedveten om att du ska dö. När nyheterna ropar ut att du är hittad död på gatan tror ingen att det är du som ligger där. Din mamma är orolig och vill skicka et sms men ångrar sig eftersom du är vuxen nu och kan klara dig själv. Du är på väg hem till din köttfärs som ligger på diskbänken och ska bli matlåda till jobbet imorgon. Kanske hinner du tänka på vägen hem att det är fint väder och att du är lycklig över att solen skiner? Vi andra står kvar här på jorden och undrar hur detta kunde ske….

Du var en sådan där person som man visste klarade sig i alla väder. Ditt skratt fick alla i din omgivning att må bra. Jag minns at jag fick kläder av dig ur en stor låda. De var av ett dyrt märke och jag kände mig romantisk och fin i den himmelsvita tunikan av skirt material. Ååå- om jag ändå fått hälsa på dig och din fina lägenhet och dricka av det där sommarteet som nu står i mitt kök och aldrig blev uppdrucket!
Tänk om vi hade kunnat gå och bada du och jag? Vi skulle sitta där på en picknickfilt medan du berättade för mig om dina framtidsplaner. Vi skulle skratta medan vi plaskade med fötterna i den lilla sjön bredvid det stora berget. Du skulle ta min hand och jag skulle skratta när du råkade tappa kaffemuggen i sjön och fick fiska upp den med en pinne!

Det är så mycket som aldrig hann sägas. Så många saker som aldrig kommer kunna ske. Så många vänner och familj som aldrig fick säga farväl av dig. Våra tårar bildar hav i våra själar och det går aldrig över. Sorgen över att du inte fick vara med längre.
Det är som när man var liten. Några var elaka och mobbade ut andra barn och sade att man inte fick vara med. Man blev utputtad ur leken och grät och fick gå hem ensam. Det är samma känsla nu. Du som gjorde allting rätt och var snäll och glad och aldrig åt socker i onödan. Du som betalade skatt till staten och kunde försörja dig själv. Varför var det någon som bestämde att du inte fick vara med och leka längre? Du som var så snäll och hade ett hjärta av guld.

Det sista som hände var att jag fick en kram av dig. Det var precis som du var liten när du tog min hand och vi gick på promenad i solen och du höll mig i handen. Du var så himla vuxen nu och sade att jag skulle ta hand om mig och att vi snart skulle ses igen. Varför sade jag aldrig att jag älskar dig? Jag trodde ju att jag skulle få se dig igen, Jag trodde att vi skulle börja umgås sådär som vuxna människor gör som har bil och huslån och går till Ica och köper mjölk och tusen andra saker fast de inte behöver.

Häromdagen kom det in en fågel i min väns kök- Det var en liten blåmes och det kändes som att det var du som satt där och åt granola på köksbänken. Du tittade på oss som att du hade något viktigt att säga. Jag släppte ut dig i friheten igen och du flög iväg mot himlen igen med dina små vingar.

Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig varje dag. Du finns med mig på Hemköp när jag köper mjölk. Du finns med mig när jag lagar mat till barnen. Du finns när jag går ut på en promenad runt kvarteret. Du finns med på jobbet när jag lär ungdomar om Shakespeare och grammatik. Önskar att de fick träffa dig. Se hur du lyste upp allas tillvaro. Du finns med mig i solen när jag åker hem till Stockholm för att träffa vår släkt. Du finns med mig när vinden blåser så att det ilar i mitt hjärta. Du finns med mig när jag tvättar och skurar golvet. Överallt finns du. Och ändå finns du inte längre på jorden. Allting är så bisarrt och inget är sig likt. Ändå går solen upp varje morgon utan att du finns. För evigt i mitt hjärta har du alltid en plats. Du och dina pannkakor med färska blåbär och granola…