Om jag dör
vore det ändå ganska skönt (jag sa inte det där).
Jag är ärlig när jag säger att smärtan aldrig lättar.
Att den pulserar, fast utanpå kroppen liksom,
pickande liten liten fågel.
Det blir aldrig bättre, det blir bara sämre,
och om det inte blir sämre blir det ingenting och det är nästan värre.
Nästan.
Glaset är halvfullt, aldrig helt, bara halvt, alltid lagom,
och det här är inte ångest,
det här är ren och skär panik.
Jag ser mig liksom ett grimaserande mansansikte framför en grå klippvägg, han öppnar munnen och skriker,
jag ser hur hans kropp krossas och upplöses där,
hur allt blir till små flisor.
Grus på min kropp.
Man kan tro att någon har släpat mig längs med grusgången,
och NÅGON har nog gjort det, men det är ingen som tror på det bara jag och mig tror ingen.
Ingen ser det jag ser för jag är defekt och defekta människor är inget att ha det är smuts det är skit.
Så om jag dör,
om om om,
var inte ledsen för jag lovar att ingen ändå såg det jag såg,
ingen såg mig.
Sörj icke för allt var ändå bara en fasad.