jag har för länge sedan fastnad i utvecklingen
kanske när jag var fem, kanske när jag var nitton.

-
trots jag bott här i ett år
är lägenheten alldeles mörk och ekar
väggarna är prydda med små hål som liknar insekter.

och mina besökare kan jag räkna på en hand

ändå.
förväntar jag mig att någon ska ruska om mig
och harhjärtat ska banka under bröstkorgen.


därför sitter jag alltid med ryggen mot dörren.
och i huvudet skriker jag att ni ska kliva in,

idag drog jag till och med ur proppen på badkaret
bara för ligger kvar och vänta.
och.
jag kände mig närapå berörd
när jag visualiserade att du stod vid karets kant.

så. jag brydde mig inte om att det var vatten
och inte kalla kårar som dröp längst min rygg.