det är tyst nu
ingenting i rörelse
ingenting i omfång
det gråa förblir grått

kommer aldrig nånsin att förstå
beslutet att låta det dö
en vänskap så stark
som var värd all omsorg

du kanske skrattar när du läser det här
du kanske rynkar pannan
du kanske på något vis förändrade mig
kan man nånsin vända tillbaka?

det är lättare att lämna än att bli lämnad
det är nog svårt att göra det stolt
att överge en vänskap
allt ljus bara försvann

livet kan ibland vara bra
jag försöker att ta emot det
men ensamheten tär på mig
den väntar tålmodigt där

graffittiväggar, falafelhak
den långa korridoren, indisk mat
du berättade om ditt 90-tal
nu finns ingenting av det kvar

nu finns ingenting av det kvar