Jag står på taken och ser ut i rosa
tänker på alla ord mitt liv har gråtit.

Luften har ingen vind och på min hud
pärlar hela havet.

Varför skulle alla osagda sanningar
vara vackrare än de lögner som räddat mig?

I kväll andas jag redan använd luft
som sedan länge syrats av mänskligt träck.

Den dryck min strupe längtar efter
har svalts av alla jordens glömda hjältar.

Likväl drömmer jag och hoppas,
den rosa kvällen är ännu ren i själen.