Vart jag än går
Kan jag ej undgå de
Likt råttor krälar de omkring mig
Trampande och glufsande
Sprider sina vidriga spår
Likt en pestens storm
Oändliga är de
Deras smutsiga former utspridda och hoptryckta
Ockuperar all form av rum
Jag känner mig som jag simmar i ett köttets hav
Drunknande i dennes vidrighet
Känner som jag kommer att kvävas
Av deras universella dumhet
Deras skallar är likt antikens grottor
Tomma av allt innehåll
Där endast ekot sjunger sin sång
Ruttna i sina själar är de
Endast svarthet finns i deras hjärtan
Själviskhet är deras huvudföda
Med hat och ondska formar den starka kryddan
Och de glufsar i sig det likt en flock av utsvultna hundar
Födan är oändlig men akt blir deras hunger aldrig tillfredsställd
Ty ju mer de äter
Mer hungriga blir de
Marionetter är de
Styrda av girighetens instinkter
Deras falska röster viskar till dem
Beordrar de att begå det onda
Skapar ett lidandets paradis
Krossar det goda och det vackra intill inget
Lämnar endast brutna bitar efter sig
Instrument av förstörelse är de
Och vart de än går
Så sjungs förtvivlans jämrande sång
När jag tvingas vandra omkring dessa parasitiska däggdjur
Så rädslas jag en infektionens angrepp
Ty deras kollektiva medvetna försöker slingra sina slemmiga tentakler omkring mig
Försöker fånga och dra mig ner
Till ignoransens mörka avgrund
Där förnuftets ljus aldrig når
I dagdrömmens värld försöker jag fly de
Längtar till en värld bortom deras styre
Där de har ej slagit rot
Men akt är jag fast här
Evig dömd till att umgås med dessa ting
Ett test i hur länge mitt sinne klarar
Innan den knäcks av dessa evolutionens skämt