Du går runt i cykler,
ett steg varje månad.

Ett leende som stelnar
och faller tungt i asfalten.

Omstrukturerar ditt hår,
fåfängt spatserande.

Myrsteg framåt,
så en rondell.

Och du fastnar nånstans i mitten.

Oförmögen att röra en endaste muskel.

Jag tänker att du måste försöka mjuka upp dina rörelser.
Annars kommer du att förvandlas till en staty av en människokropp.
Insvept i mjukt damm och bortglömd av varendaste en.

Någon enstaka bilist kanske vinkar eller tutar.
Men du är ändå ensam där du står
försvagad människomassa, sorglig staty.

Livet går dig förbi.