Frusna sorgers trauma högg jag
som spjut runt den plats
där sympatin för mig själv
höll fördämningen från att rämna

Utmattad av att bara
försöka komma överens
och vad de stal,
som nu känns mest som att jag gav bort
i jakten på en drog som kändes lika hård
som dödsångesten

Livet har levts så länge nu
att mycket seglat in i dimman med holländaren
Och minnena som levt kvar
ska rullas och vändas i gyttjan tills de blivit för tunga

Kastar mina tårar på marken som frön
för nyfikna fåglar att sluka,
utan väg att hitta tillbaka
Stigen från drama och degenerering,
alla tatueringar som skulle göra mig oigenkännlig
ympad efter en tanke bort från normaltillstånd

Kämpar att sluta ut allt
med ristade fingrar som persienner
Samtidigt som jag vill synas - höras
utan att ha en ursäkt, en hjärna
åsikt eller tragedi till anledning
Att leva för evigt har bleknat till rent tidsslöseri