Under tiden som vi älskar
kan jag ibland undra
om det finns en högre kärlek.

Och så undrar jag om jag
i så fall borde söka den-
fast jag borde ju inte tänka
i dem banorna.

Varför ska jag vara så
förbannat verklighetsfrånvänd?
Så där naivt romantisk
och sagodrömmande.

Det måste jag ju förstå
att det inte finns någon bättre stund
än den i min älskades armar.

Ändå kan jag undra
om det finns något annat öde
som väntar på mig
om jag skulle släppa taget om dig.

Jag känner mig sorgsen
i mina tankar-
gång på gång torterar
jag mig själv själsligt
med det jag inte får tänka.

Känner att jag sviker dig fast
jag inte riktigt vet hur.
Det är nog mest att jag inte är närvarande.

Ibland skriker jag åt dig,
bara spottar ord
som du fångar i din hand och ler.
Varför blir du aldrig arg?

I alla dessa år har vi varit varandras allt,
på något sätt känner jag mig uttömd.
Varför vet jag inte.
Kanske orkar jag inte längre vara hela din värld.

Vår kärlek är lite naggad i kanterna.
Du säger att allt blir bra.
Men när vet ingen av oss.

Du har blivit en del av mig.
En del som jag kan välja att älska eller hata.
För ofta gör jag både och.