...för en stund för att skriva av sig sommaren. lite så är det nog. för att visa sig. visa sina tillkortakommanden och sina glädjor. nämna att hon vandrat milsvid i fjällen. att hon orkat det. att hon svurit eder när allt blivit för mycket. att hon ibland avskytt blotta närheten av sina närmaste, för att i nästa sekund älskat varje ögenblick när de krälat över henne. hur hon en sen natt drack sig full och galen invid havet och av obestämd längtan simmade rakt ut bara. hur hon blev räddad av vågorna som svepte henne mot bryggan på ett ungefär och hur hon kravlade sig upp ur vattnet och sen ångerfull satt tystmulen i korgstolen på verandan en hel dag men sen spratt upp när det serverades iskalla mojitos från ingenstans nästan. hur hon nu ångrar sin surmulenhet. som att det var/är mest synd om henne i hela världen. det är det inte. hon har inga ursäkter kvar.