språkets gränser är jagets gränser
det är så om och om igen
det måste vara så

allt vi namnger är en gräns för vetandet
det meningsfulla språkets gränser
är identiska med världens gränser
men språkets eget väsen kan inte
sägas med språket

att inte vilja eller kunna beskriva hur
det faktiskt ser ut i världen
utan ange såna drag som det är
otänkbart att världen och tingen
i världen inte skulle kunna tala om

7 vad man icke kan tala om därom måste man tiga
1 världen är allt som är fallet

sokrates är identisk
det goda är mer identiskt än det sköna
den teori om språket vi nu lärt känna
är avsedd att dra en gräns för vad
som med mening låter sig sägas

den bruna fläcken kan vara canser
stenen är varm eftersom solen värmt den

varje sats i språket tilldelas ett
bestämt sanningsvärde

fakta
världen består av fakta
inte ting
sanningsvärdet av en egentlig sats
kan aldrig inses utan att satsen jämförs
med en verklighet utanför den

bildteorin att språket är en bild
av verkligheten är ett försök
att säga det osägbara
ett högre nonsens

språket existerar och något annat
vi kan kalla det för världen
när jag ser ut genom fönstret
ser jag en del av den