minna dagar är så långa och händelselösa inget 

nytt händer och det vänder aldrig den ena dagen 

är den andra lik det är outhärdligt men jag kämpar 

på som alla andra som sitter här vi försöker fylla ut 

dagarna med meningsfullaktigheter för att finna 

glädjen i dagen som vi lever i och försöker uthärda 

varje morgon till kväll det är konsekvenserna efter 

minna val i från yngre år då jag var mer våldsam 

och brutal och drogade och slogs på instutionerna 

dom första åren jag satt inlåst för jag visste inte bättre 

då för jag var mer vild en tam och det har resulterat i 

en 21 års lång inlåsning för mej plus 23 mindre fängelse 

straff innan jag kom in i vården det här är ingen snyft 

historia men jag har lungnat ner mej nu sedan år till baka 

men dom gör besluten om frihet sedan brottets begicks 

för 21 år sedan hur ska jag ha en chans att komma till 

baka till verkligheten ute i friheten när dom drar till baka 

mej hela tiden för något jag känner att jag har sotat för med

en lång förlorad frihet och jag är lugn nu jag är rehabiliterad 

känns det som men jag får stanna här en stund till och den enda 

som blir lidande är min lilla dotter på snart 17 år som jag knappt

har sett röken av för hennes moder inte vill ha med mej att göra 

med min fulla förståelse och all min respeckt för hon lämnade mej 

efter några år i fångenskap med min förståelse för vem vill sitta och 

vänta år ut och år in inte jag inte hon men det kom som en chock 

när det tog slut för det trodde jag aldrig skälv jusst då först blev 

jag ursinig sedan full av gråt och förtvivlan i några år men när det 

hadde kaggt sej så fylldes jag med saknaden men då var hon redan

borta för länge sedan det fanns nog inget kvar hon stängde av mej

totalt hon vägrar svara i telefonen eller kominusera på något sätt 

men hon har alltid hållt sitt löfte hon gav till mej att hon aldrig

skulle vägra mej att få träffa min dotter och det löfftet har hon 

hållt till mej det glädjer mej mycket för allt för ofta vid seperationer 

så är det en del som annvänder barnet som ett vapen eller slag trä

mot sin partner eller frågar ut om saker men inte mitt ex hon är helt 

perfeckt för mej att hon är arg ledsen besviken och frusterad och inte 

kan förlåta mej förstår jag fullt ut för jag uppträde väligt omoget och 

ansvarslöst jag hadde inte sluta leka med livet skälv så när hon förstog 

att jag hadde börjat droga igen så var det droppen för henne hon tog 

barnet och lämnade mej det är det bästa hon kunnde ha gjort för oss 

två så att inte sociala slog klorna i min dotter för mitt dotters moder

har alltid varit skötsam som alla andra av mina tjejer som jag mött

efter vägen i mitt liv så har jag aldrig varit i hop med en missbrukande

tjej varför vet jag inter det har bara blivit så jag mötte henne för några 

år sedan när hon kom gående från jobbet och jag kom i från Bussen och 

jag roppade på henne och hon stannade och vi pratade om ett pappper 

som hon behövde fylla i jälande min dotter om besök och det skulle hon 

fixa sa hon och vi gick till samman en bit och när jag skulle svänga av sa 

jag hej då och hennes namn och hon svarade hej då och jag sa hej då igen 

hon tittade upp blöt i ögonen och sa hej då det fick mej att änka att hon 

kanske hadde känslor kvar för mej endå eller om det bara blev jobbigt att 

träffa mej så plöttsliogt jag vet inte men tankarna snurrade i mitt huvud en

då jag blev fylld av saknad för en stund och tankarna kom till mej om att 

kanske bli en familj igen men den tanken suddades snart ut igen som fotspår 

på stranden när vattet sköljer bort dom en bit i taget hoppet har övergivit 

mej om den tanken och det gör så ont men vad ska man göra jag sitter ju 

trotts allt inlåst för en attetyd jag hadde i min ungdom jag åkte in när jag 

var 29 år jag är 50 år nu och därför min tid har blivit så lång är för jag har 

knarkat och slagits då förlängs våd tiden hela tiden vid varje smäll eller

piss pro jag är så trött och jag är så jävla less på att sitta och inte göra 

någonting jag har tillomed slutnat sakna alla runtomkring nästan jag 

har fått ställa mej in på att det här är mitt liv och framtid för annars 

blir dagarna så långa om jag ska räkna dom det är bara att var och

hoppas att jag får komma vidare snart till en sysselsätning och ett 

boende i någon form så att jag så småning om får starta mitt liv igen 

som har stått stilla så många år och börja ta upp kontackten med min 

dotter på allvar igen för nu kan jag bara ringa henne varge kväll och

säga god natt och fråga hur hon mår och vad hon har gjort och så vidare 

det blir inte många mer ord sagda men det är väl så när barnen växer upp

jag har inte glömnt min egen barndom och jag ringde inte heller hem och 

prata så mycket jag var ute och levde rövare tyvärr men jag är lugn nu och 

vill komma vidare med mitt liv mot framtiden och inte bli till baka dragen 

till det förflutna igen och igen för något som redan är paserat och avtjänat 

men på rätts psyk är det andra regler en vad det är på fängelse men det är 

tur att jag fick vård för annars hadde jag nog varit död eller ett vrak men 

här är jag nu livs levande och på väg ut till min dotter en andra chans