Har en sån där kväll
när känslor ligger nära inpå
små infall som nästan blir tårar
likt känslosamma färger på ansiktets kanvas

och jag kommer på mig själv
att filosofera över mina känslor
över sorg och dess emfas
all eftertanke och kämpaglöd

det som så ofta upplevts som en cancer
som växer inuti mig, tar plats
tills den inte låter sig ignoreras
men som också kunnat ses som nyttoväxt
som lär mig om en sida jag aldrig söker upp
men som lär mig se saker jag aldrig annars ser

så det gror i mig
jag gråter snart igen
varför, vet jag inte själv
till vilken nytta, kan vi bara ana
det ända jag vet
är att jag har en sån där kväll ikväll