Vår vandring är alltid ensam,
trots alla dessa fötter vi möter,
små och stora skodon.

Det finns ingen annan än oss som
måste bära upp kroppen
med fotsulornas slit
på vägar vi aldrig valt.

Livet är stundom så överdrivet,
vi får kedja fast våra högflygande tankar.

Hänga barndomens galonbyxor i garderoben
för att aldrig mer hoppa i vattenpölar.

Jag svävar ut i en fantasi om ängar med älvdans och färgätmigej,
det är sällan min tanke är så fri.
Men nu gör dimman sitt till
i skapandet av en saga.

Där mina fötter är viktlösa och jag går dit tanken leder mig.
I en vandring mot frihetens stjärna.