The twilight of departure is a sad affair
since there is no return to what is fair.
You leave behind what you are unwilling to leave
and move to unknown destinations of incertitude,
perhaps of tribulation, certainly of trials
to never know what you one day will be returning to
after your trials after an infinity of changes
of the world and of your character,
because you’ll never be the same again after a journey.
But this is the test of miracles.
There might be something left for you that hasn’t changed,
and that stability is proof of continuity
that outlasts time and change and mundane troubles
and may prove that after all, in spite of all,
your love will never change.

Ett skymningsmelankoliskt avsked är en trist affär
då avskedet förbjuder återvändo
och du lämnar bakom dig vad du ej alls vill lämna
för att möta okända destinationer av blott oro och osäkerhet,
av kanske lidanden och säkert svåra prövningar,
där svårast är att icke veta vad man sedan kommer hem till
efter prövningarna och oöverskådliga förändringar
av hela världen och ens egen karaktär,
ty man är aldrig mer densamma efter att ha gjort en resa.
Men det är samtidigt ett mirakeltest.
Det kan dock finnas något kvar vid återkomsten som ej har förändrats,
vars stabilitet i så fall är beviset för en kontinuitet
som överlever tiden och förändringar och världens gång
och som trots allt då utgör ett bevis
för att din kärlek aldrig kan förändras.