Jag har levt i tystnad,
till du sa åt mig att skrika .
Så jag skrek.

Jag skrek för alla tystnader som varit för tunga och tyckande för att bryta.
Jag skrek för all skam, all skuld.
Jag skrek för alla tvivel, för en krossad självbild, en sargad själ.

Jag skrek för den bottenlösa sorgen.
Jag skrek för sömnlösa nätter och utmattade dagar.

Jag skrek för att äntligen höras.
För att höra mig själv.
Jag skrek tills ljudet dog ut, tills det inte gick att skrika mer.

Jag skrek för att göra det tunga mindre, så att jag kunde bli större.
Jag skrek tills det blev tomt.
Tills allt som fanns kvar var skärvorna av det som länge varit trasigt.

Jag skrek för att vakna.
Jag skrek för att leva.