Fina vägen
som följer mig hem
stannar upp.
Den tvekar en stund
precis som jag hade förutspått

Den insåg vart jag var på väg
och kände sig nu vilseledd
Jag var visst inte längre
samma unga trevliga människa
som jag var för femton kilometer sen

Paniken och rädslan
syntes på långt håll
varningsmärken och stoppskyltar
poppar upp från ingenstans

Fina vägen vänder sig om
och lämnar mig i sticket.
Övergiven?
Inte alls. Inget mig emot.
Mina fötter känner sig hemma
liksom mitt hjärta.
Min gata tar över nu

Den röda mattan
förvandlas till en
grå-brun blodstänkt
betong bönematta
med sprickor på huden,
brist på näring och ärr
som en gåva från staten för tilliten.

Stolthet med att bära
på ett utseende
med rötter vars härkomst
är långt ifrån ordet skam
prövas ständigt mot viljan.

Min gata välkomnar mig hem
med sina korsande rälsar
och kulturer,
kännedomen för min gatas
öppna famn.
Men för de utomståendes
öron, ögon och långsmala näsor
högt upp i vädret
visar den bara upp sin ilska,
råhet och kyla.

Bra!
Det är just avsikten
bakom det hela rollspelet.
Jag förstår min gatas tankar och
min gata vet vem jag är.
Jag bara vet det.

Den känner av rytmen
från min speciella gångstil
från mina barnsteg
till mina stora kliv
ut till vuxen världen.

Från skostorleken 34 till mina
nyinköpta 45: or
långt ifrån porträtten
av en liten blatte
som du säkert kan föreställa

Mina fötter
konverserar med gatan
varje dag
kan höra på fotstegen
att gatan är i behov av vård
den har inte så mycket tid kvar,
precis som jag.

Men jag ska inte överge den
som alla andra gör
så fort det går bra för dem
Jag stannar här
så länge det är skrivet
för att jag bryr mig om den

Visar min uppskattning
för den man jag har blivit
genom tacksamhet,
kärlek och respekt
kryddat starkt med ödmjukhet.

Våra minnen har skapats
i utbyte mot vår ålder.

Fula märken, bulor här och var
med kvarlämnade spår
efter goda och dåliga incidenter

Blivit bortglömd,
har endast Skaparen till hjälp
Det är min gatas ansikte.
Det är mitt ansikte.
Jag är min gatas sanna ansikte.