Till synes osynlig
sitter jag i en fullpackad spårvagn
på väg hem
känner mig helt slut
efter det sista skiftet

tryckande mot fönstret
gömmer jag mig väl
jackan stängd,
huvan på,
vilar jag min själ

hör alla ljud
som uppstår i denna spårvagn
metallgnistan från rälsen
vid inbromsningar
elektrisk stöt och blixtens
viskandet från linan
tuffa tjejgänget längre fram berikat
med kaxiga attityder

kvinnan med slöjan
babblar på onödigt högt i mobilen
männen bakom mig
pratar i mun på varandra
cigarett luktande tjejen bredvid mig
pratar med någon
ovilligt hör jag henne förklara sin kväll
över telefon

hur oberörd jag än verkar vara
från allt liv och rörelse
så gungar mitt huvud i takt
med vagnens fönster

tankar, rytmen, ljuden
och folkets röster
denna blå-vita stad
med det röda läppstiftet
passar sällan väl
till mitt mörka ansikte