Jag gillar att stå en stund utanför mina föräldrars lägenhetsdörr med nyckeln i handen.
Bara njuta av vetskapen att mina föräldrar befinner sig på den andra sidan av dörren.

Fem och en halv cm tjock tamburdörr mellan två världar.
Men bara en tillhör mitt hjärta.
Jag pressar mitt vänstra öra mot dörren, lyssnar varsamt efter liv utan att blunda ögonen.
På så sätt är jag på min vakt ifall grannens dörr skulle öppnas och jag slipper förklara mig.

Min andning har inte riktigt återhämtat sig från att ha gått upp två våningar märker jag snabbt.
(Ångest bildas). Mummel kan höras inifrån men tyder inte på vad som sägs.

Jag plågar mig själv med mörka tankar om att en dag kommer det vara dödstyst från andra sidan dörren.
Den barndomsfyllda och varma lägenheten kommer bebos av andra främmande människor.
Och att de enda två människor som älskat mig sedan födseln, brytt sig, tagit hand om, uppfostrat och inte ville ha någonting tillbaka ifrån mig. De kommer en dag vara borta.

Och den enda världen jag kommer att ha kvar då, är den här kalla sidan.
Likt en sjukdom jag lika gärna kunde ha levt utan.

Jag har aldrig passat in på den här sidan av dörren sen jag blev medveten om min existens redan vid förra seklet. Så många sovande människor där ute försöker skapa sig ett drömliv.
Själv fann jag det i vaket tillstånd därmed vill jag nu sova bort den resterande delen av mitt liv.

Jag störs av mekanismljud från hissen som stannat på mina föräldrars våning. Den tunga hissdörren öppnas med stora svårigheter men jag är för långt bort, och för att vara helt uppriktig, för lat att erbjuda en hand.
Huvudrollsinnehavaren i det här spektaklet är en liten pojke med hela kroppsvikten lutandes mot dörren som gärna vill vara stängd för honom. Den lilla pojken suckar för att pulkan inte vill samsas med honom. Han trampar hårt på snöret och stryker ut den desperat, bit för bit ur hissen med sin lilla vinterkänga som avslöjar hans låga ålder. Snöret tar ju aldrig slut tänker jag tyst för mig själv och iakttar honom en stund genom det långsmala fönstret mitt på metall dörren som visar en mössa.

-Hur går det? Säger jag för att han inte ska bli alltför uppskrämd av synen på mig när hissdörren stängs efter honom.
-Det går bra.
Men det här snöret är jobbigt tycker jag, svarar han flåsande.
-Jaså! Men det är så ibland, fyller jag i utan att behöva tänka efter.
En typisk automatisk vuxenrespons till våra tråkiga vardagshändelser som vi för emellanåt till varandra,
dag in och dag ut, på olika platser runt om i vår värld.

Men som tur för grabben är att han slipper den världen på många år till och kan därmed fortsätta brottas med skosnören som lossnar eller självupprullande snöret från pulkan som inte fungerar efter en vinter. Min konversation med den lilla pojken bryts med att vi hälsar varandra farväl samtidigt som jag låser upp mina föräldrars dörr. Ingen idé längre att stå där ute för om jag känner min mamma väl så har hon redan identifierat min röst och börjat stega mot dörren.
Jag kliver in och mottagas med kram och puss från min älskade mor. Det doftar nybryggt kaffe, kryddor och hemlagad mat. Jag njuter av den härliga stunden medan jag tar av mina ytterkläder och tvättar rent mina händer i toaletten. Min pappa sitter på sin fåtölj och kollar nyheter när jag hälsar frid över er och sätter mig på soffan intill honom i vardagsrummet.
Mamma frågar om jag vill äta här eller i köket utan att fråga om jag ens är hungrig. Men det är jag så jag svarar: Köket blir bra mamma. Tack!