Monster existerar ju faktiskt inte i verkligheten …eller

ja för ändå finns de ju där i mitt sinne

de finns alltid där någonstans och mina ögon flyr då deras blick

men inom mig finns ändå en sorts medvetenhet

så jag jagar då och då bort dem ur min hjärna

men ibland är inte ens mitt sinne …mitt eget

då är det inte mitt ansikte som jag ser i spegeln

och jag känner allt för sällan igen mig själv

har det här blivit mitt slutgiltiga öde

ja jag har glatt skapat mina egna monster

monstren som inte finns men ändå finns dem

de står där bakom min rygg …och bara väntar