Alltid van att vara sorgsen, 

alltid van att vara tyngd av tankar 

och fantasier 

om hur alla glada människor 

har det så lätt. 

Hur ska min själ 

kunna göra ett avtryck 

i en värld full av happy people?

Alltid att van vid att vara tyst,

alltid van att gå ensam genom gatorna 

med tankar om att poesin 

rinner genom mitt blod 

som ett antidot mot mig själv. 

Hur ska min själ

orka överleva 

i en värld full av idioter?