När knoppar slår ut om våren
tänker jag plötsligt på skolåren
när jag gick till skolan längs med järnvägsspåren
och kunde se alla söta fåren,
men minnet river upp de gamla såren.
Den gamla byskolan står än
att se den är en svår en
och där kommer genast den kalla kåren
den letar sig upp från benen upp med låren
vidare upp över ryggslut och sedan reser sig alla håren,
den tiden var för mg de värsta levnadsåren
för på rasterna gömde jag mig alltid i snåren,
det var ni mina klasskamrater som ställde villkoren.
Ibland satt jag kvar i den långa korridoren
så var det ända upp i ungdomsåren
Och skäms på er ni i lärarkåren
som blundade och lät mig ensam slicka såren.