konstigt det där med lycka
att det ska vara så jävla svårt
vi alla söker efter lyckan
o det går flera år
ingen hittar varken några spår eller nån ledtråd
ingen vet vilken väg som är rätt att gå

jag gick en annan väg
jag försökte känna lycka i smärtan
och sökte efter smärta varje gång jag kände lyckan
kanske därför jag hamnade i sån misär

jag höll hårt i allt som gjorde ont
föll för det som var sönder
och för dom som är trasiga

det var när jag hade glömt bort vad lycka var,
jag börjar minnas nu
min lycka finns inte hos dig eller dig
den finns hos mig
i musiken som spelas
hos fåglarna utanför mitt fönster
på tunnelbanan på väg nånstans

men där finns också sorgen
så tätt inpå
den är omöjligt att undgå
som det smärtsamma i våra minnen
sorgen som finns i varje låt vi lyssnar på
i paret som bråkar på tunnelbanan

och i dig
du som redan bestämt dig för att fly från dina känslor resten av ditt liv?