Ett helt liv har jag levt
utan att ha levt.
Instängd i ett mörker som
skapats av den
som en gång frambringade mig.
"Jag har aldrig velat ha dig,
aldrig älskat dig
och jag tycker inte om dina barn"
de orden sa du till mig i vuxen ålder,
och då fick jag en delvis förklaring
till varför du behandlade mig
som något som katten släpat in.
Man brukar säga att blod
är tjockare än vatten,
jag inser att den meningen har du
missat helt och hållet.

Min förvånade och sårade fråga
blev i det ögonblicket, Varför?
och ditt svar kom blixtsnabbt
med en vass ond tunga
och en blick som kunde döda...
"Din far var otrogen
när jag var gravid med dig,
smack det kändes som en örfil
rakt i ansiktet, smack!
Förvirringen spred sig i min hjärna
hade jag hört rätt,
eller var det ett hjärnspöke som talade?
Men jag sökte din blick
och det enda jag fann var ondska.
Sen den dagen har du inte velat ha med mig
och mina barn att göra, och lika bra är det.