Där står du, lutad över en kant du känner igen
det är söder om metropolen
Den vackra promenaden var lång över heden
Makten över dig gick där varje dag men du vände
du har gått den längre, så långt som du tidigare bara ovetande har cyklat, och då i sällskap
nu står du där själv, orädd för annat än för att du är just orädd.
Lutad ut i vinden med blicken mot en havshimmels horisont och nedanför bränningar och skummande vågor. Intet räds dig. Makten har lämnat dig, bojorna, repen och alla kartor om de ens funnits är obefintliga. Du står ändå stadigt. Men vinden är nyckfull. I det här tillståndet vet du vad som styr och du ryser. Först av välbehag. Sen av skräck. Sen