När rollen känns förljugen, osann,
Vad göra då? Ge syn för sägen?
Bryta upp och gå vart helst den leder?
Viljan - vilket ostämt klockspel!

Vi ville tro på sannhet,
att funktion och verk fick blomma fritt,
i varats friska hägn.
Så tog de över, blev allt som räknats.
”Att bygga ett liv” - vilken bredbent nödlögn!

Vi kammar hem vår framgång, siktar högt och stiger,
med blodad tand på segerns sötma.
"Ge dem lite kärlek!" skriker vi.
Så jublar vi och applåderar.
Våra skäl att dyrkas gömmer kärnan,
som vi glömmer, evigt.

Kärleken.

Sällan jublar hon, sällan slår hon tomma händer
mot varann.
Hon dyrkar inte dem hon föder, bär och läker.
Hon bara är sin kärna trogen.