Hennes ögon är källor av sorg. Men
vi låtsas som ingenting, när hon
går till sitt jobb.

Hur har inte livet gisslat oss!
Tryckt sig mot våra inflammerade revben,
snärtat våra krökta nackar. Men jag
vill åter plocka den spröda rosen.

När hon kommer hem ska den
pryda hennes dammiga sängbord,
stoltsera ovan vår fläckiga badrumsspegel,
trona på ett sprucket köksbord.

Så ska vi le mot livet.

Det svåra i kråksången, vad
jag fasar för att inte minnas -
det är var rosen växer. Bergets
topp eller ravinens djup? Kan
en människa besöka båda
inom ramen för en livstid?